Ifall du någon gång har deltagit i en söndagsskola eller annars hört bibelberättelser som barn, har du troligen hört om profeten Jona vid något tillfälle. Ja, det var just han som blev uppslukad av en stor fisk. Men Jonas häftiga berättelse har en mycket djupare betydelse än vad man till först kanske ser.
Jag skulle varmt rekommendera att medans du läser vidare på detta inlägg, att du plockar fram bibeln och bläddrar till boken om Jona! Det är jättelätt att hänga med eftersom “boken” är bara 2 sidor lång.
Men fastän boken är kort finns det så mycket att berätta om den att vi hinner nog bara skrapa på ytan i detta inlägg.
Före vi dyker in i bokens betydelse kan jag inte vara utan att nämna hur otroligt vacker design boken har. Den är alltså uppdelad i två tydliga delar, de ojämna kapitlena och den jämna kapitlena.
De ojämna kapitlena, dvs kapitel 1 & 3 berättar om Jonas möten med icke troende människor. Först med några sjömän i kapitel 1, och sedan med Jonas hatade fiender Nineviterna, i kapitel 3. Dessa kapitel är sammankopplade med en vacker symmetri som man kan se väldigt lätt.
I Jona kapitel 1 vers 1 Står det att Herrens ord kom till Jona.
I Jona kapitel 3 vers 1 Står det att Herrens ord kom till Jona.
I Jona kapitel 1 vers 3 Ser vi hur Jona svarar till Guds ord.
I Jona kapitel 3 vers 3 Ser vi hur Jona svarar till Guds ord.
I Jona kapitel 1 vers 5 Ser vi hur de icke troende svarar till Guds ord.
I Jona kapitel 3 vers 5 Ser vi hur de icke troende svarar till Guds ord.
Notera hur det blir parallellt mellan just de ojämna verserna i de ojämna kapitlena.
På liknande sätt hänger också de jämna kapitlena ihop. Dvs, kapitel 2 & 4 som båda innehåller böner av Jona. En av dem är en bön av ånger, typ, i kapitel 2. Och den andra en bön av frustration mot Gud i kapitel 4. Båda kapitlena innehåller exakt 11 verser. Den sista versen i kapitel 2 ser vi hur Gud svarar till Jonas bön, och i den sista versen i kapitel 4 ser vi igen hur Gud svarar till Jonas bön.
Det finns alltså en otroligt vacker poetisk del i boken om profeten Jona.
Den här vackra designen av kapitlena är ihopslagen med en väldigt rolig stil av berättelse. För vi har en mängd av stereotypiska karaktärer i den här boken, som ironiskt nog gör det raka motsatta från vad man förväntar sig att de skall göra!
Vi har alltså Guds profet Jona, som istället för att troget tjäna Gud och följa hans vilja, flyr han från Gud och vägrar göra det som Gud har begärt från honom.
Vi har några sjömän, som förväntas vara hårda och omoraliska, men som istället visar sig ha mjuka hjärtan som bryr sig mera om vad Gud vill än vad Guds egna profet gör.
Om du läst Kalle Anka har du säkert stött på den här stereotypen. Tänk dig en muskulös man med ett ankare tatuerat på ena armen, en dödskalle på andra och tobak i munnen.
Så har vi befolkningen och kungen i Nineve. För att få lite kontext för hur författaren såg på Nineve så tänk dig dagens ISIS, bara att de skulle ha den militära kraft som amerika har idag. Nineve var liksom syndens huvudstad på den här tiden med en befolkning på över hundra tusen där alla gör vad de själva tycker.
Så man kunde ju förvänta sig att Nineviterna om någon, inte bryr sig om vad Gud tycker! Men tvärtom från vad man förväntar sig så omvänder sig kungen och HELA staden pga en fem ords predikan av Jona. Till och med deras kossor omvänder sig och klär sig i säcktyg! De e liksom helvilt! Allt är bakfram från vad man skulle förvänta sig!
Så den här boken är både vackert och roligt skriven, men vad som är det häftigaste är bokens budskap.
Allt börjar med att Gud sänder iväg Jona till att predika mot Nineve, eftersom Nineves ondska är stor.
Men vad Jona gör är att han flyr. Istället för att åka till Nineve går han ombord på en båt som är påväg mot Tarshish, som är i motsatt riktning till Nineve.
Varför flyr Jona? De vet vi inte ännu, vi måste fortsätta läsa för att få veta varför.
Så Jona försöker fly från Gud. Han går ombord på ett skepp och somnar sedan längst ner i skeppet. Då sänder Gud en stor storm, och ironiskt nog är det sjömännen, de okänsliga muskelknuttarna som inser att det är högre makter som sänt stormen, medans Guds egna profet sover! Han är alltså så omedveten av vad Gud gör som man bara kan vara.
Sjömännen som förstått att det är en Gud som är i farten bestämde sig för att kasta lott för att få veta vem som är orsaken till den här stormen, och lotten faller på Jona.
⁸Då sade sjömännen såhär till Jona: Berätta för oss vem som är orsak till att den här olyckan har drabbat oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?” 9 Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himmelens Gud som har gjort havet och det torra.” 10 Då greps männen av stark fruktan och sade till honom: ”Vad har du gjort!”
Jaa, man kan ju undra vad Jona tänkte.. Han erkänner att han fruktar den Gud som gjort alla haven och det torra, men sedan är han korkad nog att fly från honom i en båt..!
Då frågade männen honom vad de skulle göra för att kunna behaga Jonas Gud. Och Jona svarade dem: ”Kasta mig i havet, så blir havet lugnt!”
Det här känns ju väldigt kärleksfullt eller hur? Jona vill offra sitt egna liv för att sjömännen skulle få slippa stormen. Men om man lite tänker på vad som hittills hänt i berättelsen så kan det här vara kanske det mest själviska som Jona kunde göra!
För vad finns det för bättre sätt att fly från Guds plan, än att dö en säker död? För notera att Jona inte själv hoppar ner i havet, nej, han vill att de skall slänga ner honom! Så att de blir skyldiga, och inte han.
Vad händer?
13 Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, för havet stormade allt värre mot dem. 14 Då ropade de till Herren och sade: ”Herre, låt oss inte gå under för den här mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja.” 15 Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. 16 Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.
De ville alltså inte följa Jonas idé! De försökte till och med ro in till landet för att slippa slänga i Jona! De icketroende sjömännen visar alltså större fruktan för Gud än vad Guds egna profet gör.
Så Jona kastas ner i havet, men i stället för att hans plan att lyckas fly undan Gud skall fungera, räddar Gud Jona genom att lägga honom i magen i en stor fisk. I normala fall skulle detta givetvis innebära döden, men inte nu, för i den här historien är allt bak och fram. Gud griper in och gör ett mirakel för att rädda sin profet.
Vad som är intressant vid det här stället i boken är inte den stora fisken som de flesta kanske tänker sig, utan ett nytt upprepade tema. Beroende på vilken översättning du har i din bibel kan det se lite olika ut, men om man läser boken på hebreiska finns det ett tydligt mönster av att Jona färdas neråt.
Det börjar med att Jona i kapitel 1 går ner till Jafo. Därifrån gick han ner i båten. Därifrån, ner till bottnen i båten. Jona flyr alltså från Gud rent bildligt talat.
Och här kan man tänka sig att Jonas flykt från Gud tar slut här. Men vad händer?
Jona blir på egen befallning kastad ner i vattnet. Han sjunker neråt. Och vad händer sedan? Jo, en stor fisk slukar honom, och far sedan med Jona ner till havets botten.
Jona hade nog inte en så värst bra dag den här dagen..
⁷Jag sjönk ner till bergens grund
med jordens bommar bakom mig för evigt –
men du förde mig levande upp ur graven, Herre min Gud.
Jona färdas så långt ner så han besöker dödsriket. Jona är alltså bokstavligt talat så långt borta från Gud som man bara kan tänka sig vara! Och vad händer?
Jo, det är där, som Gud möter honom, på det mest otänkbara stället.
Jona tackar då Gud för att inte ha övergivit honom, och lovar att från och med den stunden följa Guds plan.
Och Jona kastas upp på land. Så Jona är i nu tillbaka från att ha varit i flykt. Och vad händer då? Jo, Herrens ord kom till Jona, en andra gång.
Gud börjar alltså på nytt från början med Jona. Han ger precis det samma budskap som Han gav första gången, att Jona skall gå och predika i Nineve.
Men den här gången lyder Jona.
Så Jona gick och predikade för dem och sade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras”.
Det här är fem ord på Hebreiska.
Så Jonas predikan är rätt så kort. Betydligt kortare än detta blogginlägg.
Men hans predikan är inte bara kort, den är också väldigt konstig. Notera ->
Hans predikan säger ingenting om vad Nineve har gjort för fel.
Han säger inget om vad de borde göra för att hindra förstörelsen.
Han nämner inte ett ord om vem som kommer förstöra dem.
Och mest märkvärdiga av allt, Jona nämner inte Gud.
Vad håller Jona på med? Har han avsiktligt givit den minsta info möjligt?
Det verkar som om han försökt sabotera sin egna predikan för att säkerställa att hans fiender skall förstöras
Vad hans planer än var så lyckas de inte, för direkt efter att han uttalat sin fem ords predikan omvänder sig hela Nineve, kungen och stadens kor.
Så igen ser vi hur de icke troende i den här historien värdesätter Guds vilja mer än vad Guds egna profet gör.
Så Gud förlåter den här staden och förstör den inte heller.
Som det tidigare nämnts är allt bak och fram i den här boken, och vad som är häftigt är att det sista ordet i Jonas predikan, dvs förstöras, har en märkligt betydelse på hebreiska. Det betyder bokstavligen att svänga något upp och ner. Så ifall man har något som är fungerande, och “förstör” det, blir det förstört. Men om man “förstör” något som redan är sönder, så blir det fungerande. Lite på samma sätt som minus och minus blir plus.
Så ironiskt nog gick Jonas predikan i uppfyllelse, bara inte så som han hade tänkt.
Å nu kommer vi till slutet på historien där alla pusselbitar faller på plats.
Först, i vers 2, berättar Jona varför han sprang undan från Gud i första början. Det var inte för att han var rädd, utan för att han visste att Gud på något vänster skulle lyckas förlåta dessa grymma människor.
Jona är på så sätt väldigt arg på Gud för han ville inte att Gud skulle förlåta Nineviterna. Han är så arg att han önskar att Gud skall döda honom, för Jona vill inte leva med faktumet att hans fiender har fått förlåtelse.
Tack och lov svarar inte Gud på Jonas önskan att bli dödad, utan frågar istället av honom om han ens har rätt till att vara arg.
Men Jona svarar inte utan går istället ut ur staden och iakttar staden.
Kanske Nineviterna omvänder sig från sin omvändelse, och blir förstörda efter allt?
Vad som händer till näst är väldigt konstigt.
Det står såhär.
⁶Herren Gud lät en ricinbuske växa upp över Jona för att ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.⁷ Men dagen därpå, när gryningen kom, sände Gud maskar som angrep ricinbusken så att den vissnade ner. ⁸När sedan solen gick upp sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ”Jag vill hellre dö än leva.”
⁹Men Gud sade till Jona: ”Har du rätt att vara arg över ricinbusken?” Han svarade: ”Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö.” ¹⁰Då sade Herren: ”Du bryr dig om ricinbusken, som du inte har lagt någon möda på och inte har odlat, som kom till på en natt och försvann efter en natt. ¹¹Skulle då inte jag bry mig om Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom många djur?”
Vad svarar Jona? Ja, de vet vi inte för berättelsen är slut här. Det verkar som om författaren avsiktligt har lämnat bort den biten för att bråka med dig, läsaren.
För hur svarar du?
Är du okej med att Gud älskar dina fiender?
Jona är på sätt och vis du och jag. Alltför ofta tänker vi oss att somliga människor är för elaka för att förtjäna Guds förlåtelse.
“Vi, starkt troende kristna, vi förtjänar nog Guds förlåtelse” tänker vi.
“Men de här människorna, de är för grymma för att få ta emot Guds nåd.“
Men ingen av oss förtjänar förlåtelse, för om man förtjänade det, så skulle man ju inte behöva det.
Vi är alltså likt Jona och sjömännen, alla i samma båt.
Leonard Metsäranta
Inspiration av: Michael Ramsden, London 2017 och TheBibleProject